analys av projekten

Här presenterar vi de stora industrisatsningarna i Norrbotten och lyfter de risker vi anser projekten har.

hybrit

Gällivare och Luleå

Foto: Hybrits testanläggning i Luleå, av AndersFrick, CC BY-SA 4.0

Hybrit Development AB, är ett svenskt företag i samägande mellan LKAB, Vattenfall, och SSAB. Detta projekt, beläget i Norrbotten, är inriktat på att utveckla och skala upp en ny teknik för stålproduktion. Syftet är att utveckla och industrialisera en metod för att framställa stål utan kol vilket bidrar till att väsentligt sänka koldioxidutsläpp vid tillverkning av stål. Metoden ska att ersätta kol och koks med vätgas vid reduktion av järnmalm till stål. Sedan starten 2016, och med stöd från Energimyndigheten, representerar projektet den största industriella satsningen i Sveriges historia. "Hybrit" står för "Hydrogen Breakthrough Ironmaking Technology". (Källa: Wikipedia)

Det har framförts kritik mot projektet på grund av dess höga grad av statligt engagemang och dess risknatur. Kritiker uttrycker oro över om den utvecklade metoden kommer att kunna stå sig i konkurrensen framöver. Projektet har mottagit, och förväntas även i framtiden få, omfattande statligt stöd via subventioner, förmånliga lån, och garantier från både svenska staten och EU. Det ifrågasätts även om Sverige har den elproduktionskapacitet som krävs för att täcka projektets stora elbehov, vilket enligt kritiker potentiellt kan skada konkurrenskraften för hela den svenska industrin. Projektet förväntas även driva upp elpriserna i Norden avsevärt.

Kommunernas representanter har sagt att det här är jättebra, men det är jättedåligt för de som bor där, och det är jättedåligt för de som driver företag som nu har en fördel med att det finns stabil el till låga priser.
- Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi, intervju i Hotspot, 10 februari 2024.

Vi håller med om mycket av den kritik som framförts av exempelvis Magnus Henrekson och David Sundén. Varför ska Sverige, genom LKAB, ge sig på ett så stort och osäkert projekt att ta fram världens i särklass största vätgasanläggning. Det ligger inte inom LKAB:s kompetensområde och det kan tyckas märkligt att LKAB som är ett gruvföretag väljer att integrera nedåt i värdekedjan och bli stålproducent. Bättre då att som David Sundén framför i sina rapporter, låta börsnoterade SSAB driva den utvecklingen.

David Sunden beskriver tekniken för vätgasproduktion i rapporten Från brunt till grönt (2023, s 26) på följande sätt: "Utbyggnaden av vätgastillverkningen, dess infrastruktur och oklara kostnader för fossilfri el är än så länge ett hinder. Många av de järnsvampsanläggningar som är i bruk är baserade på syntesgas från naturgas. De kan redan idag blanda in upp till 30 procent vätgas och kan även relativt enkelt konverteras till att helt kunna drivas med vätgas. De kan då under en övergångsperiod använda en mix av vätgas och naturgastillverkningen av järnsvamp. Målet är att öka inblandningen av vätgas i takt med att vätgastekniken blir mer mogen och ekonomiskt lönsam. Med en sådan strategi kan CO2-utsläppen minska i takt med att den nya tekniken blir mogen samtidigt som den ekonomiska investeringen blir mindre riskfylld".

LKAB vägval att direkt gå på ståltillverkning med enbart vätgas genom att använda fossilfri el framstår som riskabel. Den riskerar också att bli obsolet om någon mer kostnadseffektiv teknik utvecklas. En stor utmaning är de enorma mängder el som kommer att krävas, el som inte finns och som man säger ska komma från vindkraft. Vi är tveksamma till detta med tanke på de problem vindkraften är behäftade med. Exempel: utsläpp av mikroplaster, ingrepp på miljön, producerar bara el när det blåser, osäkerhet med drift för havsbaserad vindkraft i en arktisk miljö, för att nämna några.

Sammanfattning av risker

Här följer några av de risker vi ser med HYBRIT-projektet, till stor del baserat på David Sundéns rapporter: Från brunt till grönt, Lönsam eller kostsam? samt Till vilket elpris som helst? Kritiken riktas inte mot HYBRIT utan mot den kredit- och skattedrivna industripolitik som i miljöns namn skapar osunda drivkrafter där vinster privatiseras och förluster socialiseras.

Omfattande kapitalbehov: LKBAS beräkningar visar att satsningarna kräver investeringar på 150 till 400 miljarder kronor över 15 till 20 år, vilket visar på stor ekonomisk osäkerhet.
Okunskap och erfarenhetsbrist: LKAB:s framtidsplaner innebär satsningar på helt ny teknik och affärsområden utan tidigare erfarenhet.
Brist på arbetskraft: Projektplanerna riskerar att lida av arbetskraftsbrist i konkurrens med andra stora industriprojekt i Norrland.
Anpassningar av traditionella stålverk: Tekniska lösningar som gör traditionell stålproduktion fossilfri kan på sikt utgöra ett allvarligt hot mot LKAB:s satsningar och göra fossilfri järnsvampsproduktion till en nischprodukt eller förlustaffär.
Lönsamheten är beroende av låga priser på fossilfri el och höga priser på koldioxid: För att satsningarna ska vara mer lönsamma än att enbart producera pellets, måste marknaden prissätta dessa faktorer fördelaktigt.
Överföringskapacitet och elproduktion: Investeringarna i infrastruktur för el är kritiska och kan bli problematiska om projektet visar sig olönsamt.
Första i sitt slag: Projektet innebär att LKAB skulle driva en av de första anläggningarna i världen helt och hållet på vätgas, vilket ökar osäkerheten.
Risker med vertikal integration: Att integrera sig nedströms bär med sig betydande risker, och LKAB:s andra åtaganden är viktigare för företagets framtida existens.
Inga alternativ vid misslyckande: Stora satsningar i Norrbotten med specifik teknik erbjuder få alternativa användningar om de visar sig vara olönsamma.
Andra prioriteringar för LKAB: Viktiga investeringar i malmbrytning och omställning till fossilfri produktion riskerar att bli lidande på grund av satsningarna på järnsvampsproduktion.
Alternativa lönsammare strategier för LKAB: Det finns potentiellt mer lönsamma alternativ för LKAB än de nuvarande planerna på omfattande investeringar i vätgas- och järnsvampsproduktion.
Banbrytande tekniker utmanar traditionella metoder: Nya tekniker som smältreduktion och smältelektrolys kan om de industrialiseras utmana både traditionella och nya stålproduktionsmetoder.
Global inlåsning i traditionell stålproduktion: Den globala stålindustrin är låst i traditionella produktionsmetoder, vilket försvårar övergången till grönare tekniker. Särskilt i Asien, där snabb kapacitetsutbyggnad har skett, är stålindustrin inlåst i äldre teknik och står inför utmaningen att minska utsläpp inom befintlig teknik.
Omfattande och kapitalintensiva planer: LKAB:s planer är exceptionellt omfattande och kapitalintensiva, med stor osäkerhet kring nya tekniker och affärsområden.
Konkurrens om insatsvaror: Omställningen till nya tekniker ökar konkurrensen om kritiska insatsvaror som el, stålskrot och järnmalm, vilket sannolikt leder till prisökningar.
Politiska risker: Stora investeringar skapar politiska risker relaterade till statens krav och styrning som ägare.
Begränsad marknadspåverkan: Teknikerna i sig själva ger inga konkurrensfördelar utöver möjligheten att tillverka fossilfritt stål.
Osäkerhet kring finansiering: Det är oklart hur LKAB ska finansiera alla sina omfattande satsningar, med investeringsbehov på hundratals miljarder kronor.
Få arbetstillfällen i förhållande till storleken på investeringen. Modern stålindustri är en av världens mest kapitalintensiva. Det ger få jobb per satsad miljard och därmed begränsad nytta för de kommuner i norr som tror på ett enormt uppsving. Exemplet med Northvolt i Skellefteå visar också att många som arbetar i projekten gör det endast tillfälligt (fly-in-fly out ekonomi).
Beroende av vindkraft. LKAB har varit tydliga med att deras el främst ska komma från vindkraft. Vi är tveksamma till detta med tanke på de problem vindkraften är behäftade med. Exempel: utsläpp av mikroplaster, ingrepp på miljön, producerar bara el när det blåser, osäkerhet med drift för havsbaserad vindkraft i en arktisk miljö, för att nämna några.

h2 green steel

Boden

Visionsbild H2 Green Steel. Källa: sandellsandberg.se

H2 Green Steel AB, grundat 2020 av Harald Mix med flera, siktar på att med vätgasdriven teknik producera nästan helt fossilfritt stål. Företaget planerar att etablera ett stålverk i Boden, Norra Svartbyn, med start i slutet 2025 och en initial produktion på 2,5 miljoner ton stål årligen, vilket förväntas skapa 1 500 jobb enligt H2GS. Investeringen inkluderar även vätgasproduktion med hjälp av elektrolys, med målet att dubbla stålproduktionen till 2030 för bland annat fordon och vitvaror. Projektet, som bland annat får statligt stöd och EU-stöd, omfattar en komplett anläggning för direktreduktion av järnmalm med vätgas, smältning av järnskrot och järnsvamp i ljusbågsugnar, och fortsatta processer för att producera och ytbehandla stålet. Vd:n heter Henrik Henriksson.

Finansiering

Den 22 januari 2024 meddelade H2 Green Steel att de säkrat lånefinansiering på 48 miljarder kronor. Bland långivarna finns bland annat Svensk Exportkredit och EU:s investeringsbank EIB, men också storbanker som BNP Paribas och nederländska ING. Aktiekapitalet har ökat till 24 miljarder kronor efter att investerare som Microsoft och Siemens gått in med kapital. Förutom detta bidrar EU:s Innovationsfond med 3 miljarder. De nya tillskotten gör att H2GS säkrat totalt 75 miljarder kronor i finansiering till anläggningen.

Risker

I rapporten Lönsam eller Kostsam? av David Sundén analyseras H2GS framtidsutsikter. Bland annat konstaterar han att vätgasbaserad stålproduktion, där järnmalmen reduceras med vätgas i stället för koks, innebär att företaget blir väldigt beroende av elpriset för att kunna ta bort syret ur järnmalmen. Återigen, de stora industrisatsningarna i Norrbotten kommer att leda till stor efterfrågan på el vilket kommer att öka elpriset för både företag och privatpersoner. Redan i januari 2024 stötte H2GS på problem när Vattenfall tilldelats 500 MW effekt av Svenska Kraftnät i Luleåområdet, och vägrat låta den tilldelningen tillfalla H2GS. Samma dag anmälde H2GS Vattenfalls beslut.

Priset på insatsvarorna stålskrot och/eller järnsvamp kommer också vara avgörande för lönsamheten. Här ser vi direkt en stor brist med H2GS satsning med tanke på att LKAB aviserat att de inte tänkt sälja järnmalm till H2GS vilket innebär långa, dyra och inte särskilt miljövänliga leveranskedjor när H2GS tvingas köpa av leverantörer i exempelvis Australien och Brasilien. Med tanke på att placeringen av stålverket i Boden innebär att man inte har tillgång till vare sig järnväg eller hamn så måste transporterna av insatsvaror delvis ske med lastbilar, inte särskilt kostnadseffektivt eller miljövänligt anser vi.

David Sundén skriver följande i sin rapport Lönsam eller Kostsam? gällande H2GS utsikter att bli lönsamma på kort och lång sikt (s. 44):

"Det är viktigt att förstå att högre koldioxidpriser visserligen förbättrar H2-stålverkens konkurrenskraft. Men viktigare är att högre koldioxidpriser skapar mycket starka drivkrafter för de traditionella stålverken att minska sina koldioxidutsläpp. För att H2-stålverken ska bli konkurrenskraftiga krävs således att de traditionella stålverken inte kan minska sina utsläpp allt för mycket och i allt för snabb takt, alternativt att teknikerna för att minska utsläppen blir kostsamma. Med andra ord, för att H2-stålverken ska vara lönsamma ska helst de mest utsläppande teknikerna misslyckas med att minska sina utsläpp med högre utsläpp globalt som följd.

För H2GS betyder detta att deras stål på kort sikt med stor säkerhet kommer vara det dyraste på marknaden. De måste därför förlita sig på att de kan sälja sitt stål till verksamheter som i sin tur vill sälja sina produkter som fossilfria. H2GS kommer inom detta stålmarknadssegment att konkurrera med europeiska stålverk som redan idag tillverkar fossilfritt stål från stålskrot i ljusbågsugnar.

För att H2GS ska lyckas på kort sikt måste bolaget producera med full kapacitet. Detta kräver för det första att de kan säkra leveranser av el, DR-pellets och stålskrot till rimliga priser. Dessa ska handlas upp på konkurrensutsatta marknader där tillgången till de nödvändiga resurserna på samtliga marknader är begränsad. För det andra krävs att de kan sälja hela sin produktion. Det kräver att efterfrågan inom segmentet är tillräckligt hög och att stålproducenter med lägre produktionskostnader inte kan täcka efterfrågan. På längre sikt blir H2GS även beroende av tillräckligt höga priser på koldioxid och att alternativa tekniker inte ställer om i för snabb takt. Marginalerna för H2GS att skapa lönsamhet är således knappa och förenade med betydande osäkerheter på både kort och lång sikt."

Sammanfattning av risker

Här följer några av de risker vi ser med H2 Green Steels satsning, till stor del baserat på David Sundéns rapporter. Kritiken riktas inte mot H2 Green Steel utan mot den kredit- och skattedrivna industripolitik som i miljöns namn skapar osunda drivkrafter där vinster privatiseras och förluster socialiseras.

Brister i vertikal integration: H2GS planer riskeras av brist på säker tillgång till DR-pellets, vilket är avgörande för deras produktion.
Banbrytande tekniker utmanar traditionella metoder: Nya tekniker som smältreduktion och smältelektrolys kan om de industrialiseras utmana både traditionella och nya stålproduktionsmetoder.
Global inlåsning i traditionell stålproduktion: Den globala stålindustrin är låst i traditionella produktionsmetoder, vilket försvårar övergången till grönare tekniker. Särskilt i Asien, där snabb kapacitetsutbyggnad har skett, är stålindustrin inlåst i äldre teknik och står inför utmaningen att minska utsläpp inom befintlig teknik.
Konkurrens om insatsvaror: Omställningen till nya tekniker ökar konkurrensen om kritiska insatsvaror som el, stålskrot och järnmalm, vilket sannolikt leder till prisökningar.
Få arbetstillfällen i förhållande till storleken på investeringen. Modern stålindustri är en av världens mest kapitalintensiva. Det ger få jobb per satsad miljard och därmed begränsad nytta för de kommuner i norr som tror på ett enormt uppsving. Exemplet med Northvolt i Skellefteå visar också att många som arbetar i projekten gör det endast tillfälligt (fly-in-fly out ekonomi).
Svårigheter med transportlogistik: H2GS står inför utmaningar med att de i nuläget inte har möjlighet att nyttja järnvägstransporter, vilket kan öka utsläppen och kostnaderna.
Inlåsning i specifik teknik: Satsningarna baseras på en teknik som inte är banbrytande och kan bli föråldrad på medellång sikt.
Risk för ökade produktionskostnader: Kostnaderna för att producera fossilfritt stål med vätgas kan bli betydligt högre än traditionella metoder.
Begränsad tillgång till högkvalitativ malm: Den begränsade tillgången på högkvalitativ malm och DR-pellets som insatsvara gör investeringarna riskfyllda.
Inga alternativanvändningar vid misslyckande: Stora anläggningar i Norrbotten, som vätgaslagring och elektrolysanläggningar, har få kostnadseffektiva alternativa användningar om projektet misslyckas.
Lönsamheten beroende av el- och koldioxidpriser: För att järnsvampsproduktionen ska vara lönsam krävs låga priser på fossilfri el och höga priser på koldioxid.
Brist på lokal arbetskraft: Planerna skapar temporärt 1 500 arbetstillfällen, men det finns en betydande risk att inte kunna hitta kvalificerad arbetskraft för dessa positioner. Dessa kommer då kanske att behöva flygas in, eventuellt på veckobasis, vilket ökar utsläpp från transporter.

Övriga projekt

Bottenviken, Luleå hamn

Viktoriahamnen Luleå. Foto: Torbjörn Tapani, CC BY-SA 3.0.

Utöver de projekt som pågår i Gällivare, Kiruna och Boden så ligger fler gigantiska infrastrukturprojekt i planeringen hos Luleå kommun och Luleå hamn för att kunna skeppa ut malm och ta in stålskrotet som skall användas i "det gröna stålet". Samtliga dessa projekt innehåller stora risker och finansieras till varierande grad av skattemedel både på EU-nivå såväl från svenska staten och svenska kommuner. Vart och ett av dessa innehåller en del frågetecken som det är intressant att titta närmare på. Värt att notera är att dessa projekt är beroende av varandra i varierande grad för att det "gröna stålet" skall lyckas.

Projekt Malmporten

För att kunna hantera allt större båtar skall farlederna muddras in till Luleå hamn i det största muddringsprojektet sedan Göta kanal. Anbudet har nu inkommit och enligt uppgift så fanns bara ett anbud från Boskalis som var villig/hade resurser för att utföra detta enorma företag och prislappen är i dagsläget 9 miljarder (ej bekräftat). Vår gissning är att detta kommer att bli ett mycket utmanande projekt då muddringen endast kan utföras under isfri säsong under maj-okt och beräknas pågå till 2029 (5 år). I våra ögon finns många risker som är svåra att bedöma där det både kan påverka kostnaden och tidsplanen. Utöver muddring skall ett antal nya fyrar (vi tror det rör sig om 10–15 stycken) och sjömärken byggas på både fastland och ute på öarna i Luleå skärgård. Provmuddring har redan utförts under sommaren 2023 och enligt tidsplanen skall muddringen påbörjas så snart isen släpper i vår. Det har gjorts provborrning och bottenundersökningar i ca 2–3 år. Värt att nämna är att det talats om att den här muddringen skulle komma igång “nästa år” i princip sedan 2018.

Sommarfarleden, Sandöleden, går från dagens djup på 11,60 meter, till ett djup på 16,85 meter. Vinterfarleden, Sandgrönnleden, går från dagens djup på 9,60 meter, till ett djup på 15,2 meter. Totalt kommer kring 21 miljoner kubikmeter med muddermassor att hanteras i projektet. Volymen motsvarar cirka 37 fyllda Globenarenor. Massorna som muddras kommer till övervägande del att läggas på botten i djuphålor bland annat utanför Vitfågelskär. Det kan vara så att viss muddring krävs i kvarken i höjd med Umeå-Vasa för att uppnå så kallat Östersjö-max, det vill säga det djupgående som är maximalt för båtar som passerar Öresund.

En del av massorna kommer även återanvändas för att skapa helt nya landytor med en ny hamnplan på hela 750 000 m2 vid den nya djuphamnen. Det motsvarar mer än 100 fotbollsplaner. Andra kommer att dumpas i djuphålor, ironiskt nog kommer en sådan grop utanför Vitfågelskär, som uppstod när man sög upp material för att fylla upp för byggnationen av stålverk 80, att användas för dumpning. Utöver själva muddringsprojektet och fyrar/sjömärken ingår även anläggning av nya kajer längs hela Svartösundet på fastlandssidan för att kunna angöra de nya, cirka fem gånger större fartyg, som skall trafikera hamnen.

Allvädersterminal (AVT)

För att kunna hantera de fartyg som skall lasta och lossa i Luleå hamn skall en gigantisk AVT (allvädersterminal) byggas på Svartön (Strömören). Här skall det uppföras en ca 400m x 100m x 80m stor byggnad där man gräver ut så att man kan köra in två lastfartyg och lasta och lossa dessa inomhus.

En annan liten detalj är att det på platsen idag står en cirka 80 m hög betongsilo, förmodligen lagrar den kalk för koksverket som finns ca 700 m bort. Denna måste demoleras eftersom den står på den mark där allvädersterminalen skall byggas och muddras. Området västerut är oljehamnen med ett 20-tal oljecisterner där bland annat diesel och olja till Luleå samt LKAB. Ytterligare västerut planeras en vätgasgasanläggning samt eventuellt någon form av ammoniakhantering där företaget Uniper skall bedriva verksamhet. Vi har ingen uppgift om kostnaden för allvädersterminalen men gissningsvis rör det sig om ett antal miljarder.

Läs mer:
https://malmporten.se/
https://portlulea.com/framtidens-hamn/allvadersterminal-awt/

Vilka risker vi ser med projektet?

Det här är ingen kritik mot Luleå Hamn som agerar som de ska, d.v.s. affärsmässigt och utifrån politiska beslut och kundernas krav. Vi är däremot kritiska mot den skattedrivna industripolitik som i den gröna omställningens rökridå skapar osunda drivkrafter där vinster privatiseras och förluster socialiseras.

Stor ekonomisk risk. Projektets kostnad uppgår till flertalet miljarder, den exakta kostnaden är okänd och kan som i många upphandlingar bli dyrare än beräknat. För att investeringen ska bli lönsam måste den gröna omställningen bli verklighet. Med tanke på hur trögt utvecklingen inom Hybrit tycks gå, H2GS framtida utmaningar med transporter, elförsörjning och att de inte får köpa malm av LKAB, finns stora frågetecken för det gröna stålet. Lägg till en enorm tro på att energifrågan ska lösas med vindkraft, ett energislag som dömts ut av många experter (se länkar under nyheter), så blir vi minst sagt skeptiska. Risken kan minskas genom avtal så att investeringarna går hand i hand med behovet från industrin. Men avtal är inte mycket värt om det skulle ske konkurser. Och då är det skattebetalarna som tar en stor del av notan.

Sämre miljö för boende i skärgården - inlösen av fastigheter kan ej uteslutas. Projektet kommer ha en stor påverkan för de bofasta i Luleå skärgård, inte minst på Sandön. Det kommer att bullra ordentligt under byggtiden och den framtida hamnen kommer ha verksamhet dygnet runt. Lossning av stålskrot från de stora fartygen lär märkas, inte minst nattetid. De större fartygen kommer att skapa stora vattenrörelser i skärgården och trafiken beräknas bli upp emot tre gånger så omfattande.

Negativ påverkan för båttrafik, verksamheter och boende under byggtiden. Inte minst under den flera år långa byggtiden kommer det bli en påverkan på båttrafiken i Luleås skärgård och farleder under muddringsarbetena, där en ny farled för fritidsbåtar har skapats för att minimera störningarna. Yrkesutövare, verksamheter och boende i närheten av farleder och hamnområdet där arbeten pågår kan också påverkas direkt, särskilt under den isfria säsongen från maj till november, då muddrings- och anläggningsarbeten är aktiva.

Alternativ?

Muddringen av farleden in till Luleå Hamn är nödvändig, men borde kunna göras mindre omfattande.

Vindkraftparkerna Malören och Rödkallen (två olika projekt)

Polarground offshore

Wpd Offshore ligger bakom planerna på den gigantiska vindkraftsparken. Placeringen, som kommunstyrelsen nu sagt ja till, ligger cirka 33 kilometer från fastlandet i närheten av ön Malören.

• 70–120 vindkraftverk,

• Totalhöjd: upp till 350 m,

• Elproduktion: upp till 9–10 TWh per år eller

• Vätgasproduktion: upp till 200 000 ton/år

Det här är en investering på cirka 40 miljarder och skall vara i drift 2030. Vad vi känner till är det ett projekt som saknar motsvarighet globalt då varje turbin får en höjd på cirka 350 m, långt större än något idag befintligt vindkraftverk på planeten. Detta skall dessutom göras i ett arktiskt klimat med Bottenvikens isförhållanden där ibland ett område av is från Haparanda till Umeå sätts i rörelse av vind och strömmar med djup kring 40-80 m.

Det finns här oro från de yrkesfiskare som livnär sig på laxfiske och inte minst fiske av siklöja för produktion av Kalixlöjrommen hur populationerna skall påverkas av detta ingrepp. Man kan för övrigt förundras hur denna yrkesgrupp förföljs av myndigheter som Kustbevakningen, Hav och vatten, Länsstyrelsen och Jordbruksverket i dess iver att bevara dessa fiskbestånd, men när det kommer till stora internationella företag så verkar de väldigt inställsamma.

En tur från Luleå till vindkraftsparken tar cirka två timmar att köra i 25 knops fart eftersom det ligger ganska precis mitt mellan Sverige och Finland. Att tänka på vid det här bygget är även att själva byggnationen kommer att sträcka sig över flera år och bara kan utföras under isfri säsong på samma sätt som malmporten (det här är vår gissning som lekmän då vi tvivlar på att man vill bråka med isen vid konstruktion och placering av de 40–80 m betongfundament på havsbotten). Det är oklart vilken typ av fundament som skall användas men det tänker man ta reda på innan man börjar och det är ju bra. Men det blir någon av nedanstående det vet man eftersom det är dem som finns att tillgå:

• Monopilefundament

• Gravitationsfundament

• Sugkassunfundament

• Tripod-fundament

• Fackverksfundament/jacket

Vindkraftpark Rödkallen

En vindkraftspark i Bottenviken, ungefär 55 kilometer sydost om Luleå, kan bli verklighet. Det är Njordr Offshore Wind AB som planerar att bygga vindparken som omfattar upp till 83 vindkraftverk (finns lite olika besked om antal vi har även sett uppgifter på 140 turbiner i den här parken) med en maximal totalhöjd om 330 meter. Avståndet till närmsta belägna ö som är Rödkallen är cirka 34 kilometer.

Här har man stött på problem där försvaret nyligen nekat tillstånd till projektet då man är orolig att det dels blir svårt med flygning från F21 för Gripen men även att det blir bekymmer om främmande makt tar sig in med ubåtar i området, då det kan blir svårare att lokalisera dem med sonar eftersom det går (enligt en bekant med insyn i Försvaret) att "gömma" sig bakom fundamenten.

Gissningsvis kommer Polargrund offshore stöta på samma bekymmer med tillstånd från Försvarsmakten för den parken. Även här har omfattande miljöundersökningar gjorts.

Läs mer:

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/gigantisk-vindkraftspark-planeras-utanfor-kalix

https://www.wpd.se/wp-content/uploads/2022/05/Polargrund_samr%C3%A5dsunderlag_v2_20220512_R10_low.pdf

https://www.vartlulea.se/arkiv/tillvaxt/vindkraftsparkibottenvikenplaneras.5.25ec393f186785abd1e1665b.html